1.6 Växtodling (se kapitel 4)

Målsättningen är en långsiktigt hållbar växtodling som ger produkter av hög kvalitet. Grunden i ekologisk odling är ett system med många aktiva åtgärder för att uppnå en god produktion. Naturfrämmande kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel får inte användas och marken ska skötas väl, till exempel genom bra växtföljder och aktiv ogräsbekämpning.

Reglerna för KRAV-certifierad växtodling syftar till att

• bevara och stärka markens långsiktiga produktionsförmåga
• skydda och utveckla den biologiska och genetiska mångfalden i kulturlandskapet och i produktionen
• minimera användningen av fossila bränslen och andra icke förnybara resurser
• undvika naturfrämmande ämnen och minimera utsläppen av föroreningar till den omgivande miljön
• minska utsläppen av växthusgaser och öka kolinlagringen.

OMSTÄLLNING (se 4.1)

Odlare som vill KRAV-certifiera sin produktion ska anmäla det till ett certifieringsorgan och sedan följa reglerna under en så kallad omställningstid då produkterna inte får säljas som KRAV-certifierade. Under omställningstiden avtar effekterna i marken av kemiska bekämpningsmedel och konstgödsel som har använts tidigare. Det blir också en period för att anpassa produktionen till de ekologiska metoderna. Omställningstidens längd grundar sig på en avvägning mellan konsumenthänsyn och viljan att underlätta omställningen till ekologisk produktion. För producenten innebär omställningstiden en minskad intäkt eftersom det inte går att få ut ett merpris för produkterna under den tiden.

Omställningstid finns i olika regelverk för ekologisk odling världen över, även om tiderna kan vara olika långa. Omställningstiderna i KRAVs regler är anpassade till EU:s förordning för ekologisk produktion. Undantaget är KRAV-certifierade julgranar som inte får genomgå omställningstid, de ska odlas enligt KRAVs regler från plantering till skörd. Argumentet är att konsumenten förväntar sig att kemiska bekämpningsmedel inte har använts i odlingen av granen.

Omställningstiden för växtodling kan i vissa fall förkortas om lantbrukaren kan visa att inga otillåtna gödsel- eller bekämpningsmedel har använts på marken under åren före anmälan till certifiering. Om marken varit certifierad enligt EU:s förordning krävs inte någon ny omställningstid för att få den KRAV-certifierad.

PARALLELLODLING (se 4.3.4–4.3.5)

Det är inte tillåtet att odla samma gröda både konventionellt och ekologiskt inom samma lantbruksföretag. Anledningen är att vid sådan så kallad parallellodling är risken för sammanblandning större och det blir svårare att undvika att konventionella produkter säljs som KRAV-certifierade. Om det rör sig om olika sorter av samma gröda och skillnaderna är uppenbara, till exempel potatis med olika skalfärg, räknas det inte som parallellodling.

FÖRORENINGAR OCH SKYDDSAVSTÅND (se 4.4)

Den KRAV-certifierade odlingen ska skyddas från föroreningar och KRAV har mer detaljerade regler än EU-förordningen. En förorenad odlingsplats eller en gröda som har förhöjda halter av skadliga ämnen kan bli underkänd av certifieringsorganet. Ett exempel på skydd är att marken bara får tillföras en begränsad mängd tungmetaller med till exempel gödselmedel och kalk. Det ska också finnas en tydlig avgränsning mellan ekologiska och konventionella skiften. Kraven på skyddsavstånd är högre om skiftena tillhör samma brukare. Det beror på att det inte är möjligt att ställa samma krav på en granne. Det är då desto viktigare att informera grannar som odlar konventionellt om att odlingen är ekologisk så att de verkligen följer lagstiftningen om skyddsavstånd när de använder bekämpningsmedel.

Det är heller inte tillåtet att odla KRAV-certifierade livsmedel nära starkt trafikerade vägar. På 1990-talet fanns en rekommendation från myndigheterna om att inte odla bladgrönsaker inom 25 meter från starkt trafikerade vägar, främst på grund av att det fanns blytillsatser i bensinen. Även om blyföroreningar idag inte är ett lika uppenbart problem så är det översta markskiktet nära vägar med mycket trafik förorenat och har förhöjda halter av olika tungmetaller. KRAV har därför valt att behålla skyddsavståndet på 25 meter för livsmedelsgrödor eftersom det är en viktig fråga för konsumenterna. Det är däremot tillåtet att odla djurfoder och utsäde på denna mark. När det gäller djurens foder blir det en väldigt liten del i den totala foderstaten som odlats inom detta område.

ODLING PÅ MULLJORDAR (se 4.5.4)

Det är inte tillåtet med nyodling på mulljord. Det beror på att odling på mulljordar ger betydande utsläpp av växthusgaser till atmosfären. En uppskattning är att sådan odling står för ungefär en femtedel av det svenska jordbrukets totala utsläpp av växthusgaser. Vid dränering och uppodling av mulljordar ökar genomluftningen och det organiska materialet bryts långsamt ned. Det är en process där växthusgaserna koldioxid och lustgas avgår. EU:s förordning för ekologisk produktion har inga regler för mulljordar.

KRAV har diskuterat om det går att införa regler för hur mulljordarna ska brukas för att minimera utsläppen av växthusgaser, men det finns inget entydigt svar på vilka metoder eller grödor som ger minst utsläpp. Att lägga mulljordarna under vatten skulle minska utsläppen, men det är inte rimligt eller ens praktiskt möjligt i de flesta fall. Nuvarande regler innebär inga särskilda begränsningar i hur befintlig odling på mulljordar får ske. Odlingen kan komma att regleras när vi får ökade kunskaper i ämnet.

MARKBÖRDIGHET OCH VÄXTNÄRINGSHUSHÅLLNING (se 4.6)

En grundtanke i ekologisk odling är att markens bördighet ska byggas upp efter hand. Det är en av anledningarna till att det inte är tillåtet att odla ett fält ekologiskt vissa år och konventionellt andra (4.3.3). Det skulle annars kunna vara ett sätt att slippa sköta marken och ogrässanera med kemiska medel eller gödsla upp den med konstgödsel. Istället ska den ekologiska odlingen ske med en varierad växtföljd där till exempel vall och baljväxter ingår.

En minsta andel vall eller gröngödsling som huvudgröda ska ingå i växtföljden på alla skiften, även på gårdar som inte har djur som äter grovfoder. Det beror på att vall håller tillbaka ogräset och minskar växtföljdssjukdomar. Vallen är dessutom en gröda, som i vårt klimat, bidrar mycket till att bygga upp mullhalten i jorden. (4.6.1)

En högre mullhalt är bra på flera sätt. Den ger marken en bättre struktur som gör jorden mera lättbrukad och det i sin tur minskar bränsleförbrukningen vid jordbearbetning. En högre mullhalt ökar också markens vattenhållande förmåga och gynnar viktiga markorganismer som kan ge en bättre leverans av växtnäring till grödan. När mullhalten ökar binds kol i marken, denna kolinlagring minskar mängden koldioxid i atmosfären.

Att så in en gröngödslingsvall i en spannmålsgröda under föregående år ger betydligt större mängd rötter och är därför att föredra framför en ettårig gröngödslingsgröda, men båda sätten är möjliga.

Det finns många fördelar med att så in en mellangröda, fånggröda eller bottengröda eftersom de bland annat binder växtnäring och minskar risken för jorderosion. När marken är bevuxen under en stor del av året ökar det också mullhalten. Hur ofta dessa understödjande grödor återkommer i växtföljden påverkar hur stor kolinlagringen blir. Även andra sätt att hålla marken bevuxen under hösten eller vintern är positivt eftersom det minskar läckaget av växtnäringsämnen. Det naturliga sättet att tillföra kväve till ekosystemet är att utnyttja baljväxters förmåga att ta upp luftens kväve med hjälp av bakterier. Eftersom syntetisk kvävegödsel inte får användas är det ekologiska jordbruket helt beroende av baljväxter för sin kväveförsörjning. Därför ska baljväxter alltid ingå i växtföljden. (4.6.1–4.6.3)

Det är viktigt att minimera förlusterna av växtnäringsämnen från jordbruksmarken. Dels för att utlakning av fosfor och kväve leder till övergödning av vattendrag, sjöar och hav. Dels för att kväve som försvinner från marken i form av lustgas är en mycket stark växthusgas som står för ungefär en tredjedel av jordbrukets totala klimatpåverkan enligt forskarna. Slutligen är det också viktigt att hushålla med näringen eftersom den är en viktig resurs för produktionen. KRAV har därför särskilda regler för att minimera förlusterna av växtnäring. Dessa går utöver EU:s förordning för ekologisk produktion. (4.6.4–4.7)

En åtgärd är att odlaren ska bruka ned flytgödsel, urin och rötrester, vid spridning på obevuxen mark, senast inom fyra timmar för att undvika kväveförluster. En annan åtgärd för att minska läckaget av växtnäring är att lantbrukaren ska ha en permanent bevuxen ogödslad zon mot vattendrag. Att hålla marken orörd eller bevuxen vintertid minskar också växtnäringsläckaget. När marken tillförs mer kväve än grödan kan ta upp ökar risken för förluster av kväve till luft och vatten. KRAV begränsar därför den maximala tillförseln av kväve med gödselmedel till 170 kilo per hektar. Enligt EU:s förordning gäller begränsningen enbart för stallgödsel.

VÄXTNÄRINGSBALANS (se 4.7)

De flesta KRAV-anslutna växtodlare som tar in växtnäring utifrån i form av gödsel eller foder ska regelbundet göra en fosforbalans. Det innebär en beräkning av hur mycket fosfor som förs in till gården jämfört med hur mycket som förs ut. På gårdar som har genomsnittliga fosforvärden i marken är målet att det ska vara balans mellan mängden införd och bortförd fosfor. Att KRAV har valt att i första hand ställa krav på fosforbalans och inte kvävebalans beror på att vissa förluster av kväve är oundvikliga och att resultaten av växtnäringsbalanser för kväve är svåra att tolka och jämföra mellan gårdar med olika förutsättningar och produktionsinriktning. Fosfor är dessutom en viktig ändlig resurs som vi behöver hushålla med.

GÖDSELMEDEL OCH JORDFÖRBÄTTRINGSMEDEL (se 4.8)

Grundtanken i ekologisk produktion är att växtnäringen ska cirkulera. Växterna tar upp näring ur marken och den går sedan direkt eller via djuren till livsmedelsproduktionen. För att få ett kretslopp är det viktigt att gödseln från djuren kommer tillbaka till åkerjorden där markorganismerna kan ta hand om den och omvandla den till näring som växterna kan ta upp.

Målet är att den KRAV-certifierade odlaren enbart ska använda gödsel från KRAV-certifierad produktion, men tills vidare är en del konventionell gödsel också tillåten. Det beror bland annat på att en del grönsaks- och spannmålsodlare inte har egen djurproduktion och därför behöver få använda gödsel från konventionella gårdar för att få bra grödor. Men kraven på vilken gödsel som odlarna får använda har skärpts successivt. De får till exempel inte använda gödsel från den mest intensiva konventionella djurproduktionen. Orsaken till det är att KRAV-certifierad odling inte ska vara beroende av gödsel från produktionsformer som skiljer sig alltför mycket från den KRAV-certifierade djurhållningen.

Biogasproduktion med gödsel från djur kan minska mängden växthusgaser från animalieproduktionen avsevärt och rötresten är en värdefull resurs för den ekologiska odlingen. Därför får KRAV-certifierade lantbrukare använda rötrester från biogasanläggningar där både tillåten och viss otillåten gödsel blandas, men bara i den omfattning som motsvarar andelen tillåten gödsel. Produktionen av denna biogödsel måste också vara KRAV-certifierad.

Näring förs bort från gården med avsalugrödor och för att få ett kretslopp också mellan stad och land får KRAV-certifierade lantbrukare använda biogödsel som producerats av källsorterat hushållsavfall och av restprodukter från livsmedelsindustri och slakterier. Förutsättningen är att detta inte medför några miljö- eller hälsorisker och att produktionen av gödselmedlet är KRAV-certifierad.

KRAVs lista över tillåtna organiska gödselmedel följer i stort sett EU-förordningen. Det finns dock några undantag för ämnen som inte är i linje med KRAVs allmänna regler om ämnen som kan användas i KRAV-certifierad produktion (se 3.3.1–3.3.2). Detta gäller till exempel xylit som utvinns vid brunkolsbrytning.

När det gäller mineraler och andra oorganiska gödselmedel är grundregeln att de enbart får användas i sina naturliga former. Gödselmedlen får inte ha genomgått några processer annat än malning för att inte störa de naturliga processerna i marken. Det är skälet till att mald kalksten och gips från naturliga fyndigheter är de enda former av kalkningsmedel som odlaren får använda. Gips har en viss positiv effekt på markstrukturen, men den är betydligt mer kortvarig än effekten av bränd eller släckt kalk, som alltså inte är tillåtna. KRAVs lista över tillåtna oorganiska gödselmedel följer i stort sett EU-förordningen, men det finns undantag: KRAV tillåter inte aluminiumkalciumfosfat och thomasfosfat. Ingen av dessa substanser uppfyller det ovanstående grundkriteriet, eftersom de har genomgått kemiska processer.

På vissa jordar finns det en naturlig brist på vissa ämnen som växterna behöver i små mängder. När det finns en påvisbar brist på ett visst mikronäringsämne tillåter reglerna gödsling med det, trots att det inte finns några naturliga mikronäringsgödselmedel. Skälet till detta undantag är att det annars skulle vara svårt att få en bra skörd på dessa jordar.

VÄXTSKYDD (se 4.9)

I ekologisk odling bygger växtskyddet i första hand på förebyggande metoder och biologisk bekämpning. Lantbrukaren får inte använda kemiska bekämpningsmedel som består av naturfrämmande ämnen. Orsaken är att de förorenar yt- och grundvatten, minskar den biologiska mångfalden och kan skada användarna. De lämnar också rester i livsmedel och vad det innebär för hälsan är inte tillräckligt undersökt.

Exempel på förebyggande åtgärder mot ogräs och skadegörare är att ha en bra växtföljd och tåliga sorter samt att främja den biologiska mångfalden i och omkring odlingarna. I fruktodlingar kan odlaren till exempel ha marktäckande grödor mellan raderna, plantera in träd av andra arter eller sätta upp fågelholkar för att locka fåglar som äter skadeinsekter. Andra förebyggande åtgärder är att gynna och sätta ut växtskadegörarnas naturliga fiender (till exempel insekter eller rovkvalster) eller att använda fällor.

Vissa kemiska preparat som inte är naturfrämmande och vissa biologiska preparat får användas i ekologisk odling, men bara när det finns ett direkt hot mot grödan. Det finns inga godkända preparat för ogräsbekämpning i grödan, men man får använda värme och elektricitet. Listan över tillåtna växtskyddsmedel i KRAVs regler följer i stort sett EU-förordningen, men det finns några undantag där KRAVs regler är mer restriktiva. KRAV har inte tagit med en del växtskyddsmedel som enligt förordningen endast får användas på grödor som inte odlas i Sverige. Exempel på det är diammoniumfosfat och vissa pyretroider som enligt EU-förordningen är tillåtna i olivodlingar. Det faktum att pyretroider är kemiska bekämpningsmedel är ytterligare ett skäl till att KRAV inte tillåter användningen. KRAV tillåter inte heller kopparpreparat för bekämpning av svampsjukdomar, eftersom de kopparmängder som behövs överskrider KRAVs gränsvärden för tillförsel av tungmetaller. Koppar är skadligt för människor och djur i alltför höga halter.

I EU-förordningen finns ingen särskild reglering av tillsatser i växtskyddsmedlen, därför tillåter den pyretrumpreparat med piperonylbutoxid. Det är ett ämne som stabiliserar pyretrumextraktet så att det verkar kraftigare under längre tid, och har också i sig en viss bekämpningseffekt. Piperonylbutoxid kan ge resthalter i produkterna, och är skadligt för människor och däggdjur. Pyretrumpreparat med piperonylbutoxid är därför inte tillåtna enligt KRAVs regler.

För KRAV-märkta vegetabilier som är importerade accepterar vi de växtskyddsmedel som tillåts enligt EU-förordningen.

UTSÄDE OCH ANNAT VÄXTFÖRÖKNINGSMATERIAL (se 4.10)

KRAV vill stimulera produktion av ekologiskt växtförökningsmaterial av hög kvalitet och med ett brett urval av sorter. Grundregeln är att odlaren ska använda KRAV­certifierat eller EU­ekologiskt utsäde och annat växtförökningsmaterial. När det inte finns ekologiskt sådant tillgängligt får växtförökningsmaterial från omställningsmark användas, om det gått 12 månader från att marken ställdes om till skörden av växtförökningsmaterialet. Om varken ekologiskt utsäde eller omställningsutsäde finns tillgängligt kan certifieringsorganen bevilja undantag för att använda konventionellt utsäde. Utbudet på ekologiskt utsäde och omställningsutsäde registreras i den svenska databasen organicXseed­Sverige. Inget utsäde eller förökningsmaterial får vara genmodifierat eller behandlat med kemiska medel efter skörd eller upptagning.

Den som odlar groddar eller skott i vatten utan näringstillsats måste alltid använda utsäde som är KRAV-certifierat, eftersom groddarna eller skotten då enbart består av utsäde som man låtit gro.

ODLING I VÄXTHUS (se 4.11)

Växtodlingsreglerna gäller också för växthus och även där ska odlingen ske i levande jord. Det innebär att varken hydrokulturer eller odlingar i biologiskt inaktiva material kan bli KRAV­certifierade. Nya EU-regler innebär att odlingen ska ske i direkt kontakt med alven eller berggrunden. Därmed är inte heller odling i avgränsat substrat tillåten, utom för örter och prydnadsväxter som säljs i kruka samt för grodd- och utplanteringsplantor för vidare omplantering. Ett undantag gäller också för den produktionsyta som var certifierad för odling i avgränsade bäddar före juni 2017. Detta undantag gäller till och med 2031.

KRAV tillåter produktion i avgränsat substrat som är tillåten enligt EU-förordningen, under förutsättning att en betydande del av växtnäringen kommer från jorden. Därför finns regler för hur mycket jord varje planta minst måste ha. Eftersom växthusproduktion är energikrävande har KRAV även särskilda regler som syftar till att minska dess klimatpåverkan.

SVAMPODLING (se 4.12)

KRAV-märkt svampodling innebär odling utan kemiska bekämpningsmedel, och att större delen av det substrat som svamparna odlas på ska komma från ekologisk produktion. Exempelvis ska halm som ingår i substratet vara ekologisk och om torv används får den inte vara kemiskt behandlad. Vissa svampar växer på trä, och för dessa gäller att träet inte får vara behandlat med kemiska produkter.